Jag är officiellt inte praktikant på Svenska FN-förbundet anymore. Sad face. Mitt sista projekt var att samordna förbundets vistelse på evenemanget Smaka på Stockholm. Som förmånstagare innebar det att för varje måltid som såldes under evenemanget gick 2kr till kampanjen Skolmat blir kunskap som innebär att varje skolelev ska erbjudas en gratis skolmåltid. Länderna som förbundet stödjer är Etiopien, Kambodja, Afghanistan och Kongo. Det har varit kul, träffat flera schyssta människor, arbetat med underbara engagerade volontärer och varit allmänt lärorikt att jobba med.

Dock kan jag inte rå för att förvånas av vissa människor. Jag vet att människor är komplexa och olika och att alla inte tycker likadant (och tack o lov för det liksom). Men flera gånger under veckans gång har jag än en gång slagits av människors egoism och förlåt mig, oförmåga att se utanför sin egen bubbla: ”Varför hjälper ni inte svenska barn?”, ”Ska inte svenska barn få hjälp först?”, ”Svenska barn far ju också illa”. Ja, det är ju så, alla barn i Sverige har ju det inte lätt, många lever i fattigdom och går hungriga och det är förjävligt. Men, det ena utesluter ju inte det andra och FN-förbundet har valt att fokusera på barn som befinner sig i mycket högt utsatta områden. FN-förbundet väljer att stödja projekt som arbetar i länder där utbildning inte tas för givet eller där du som flicka kanske är en av de 20 000 flickor som gifts bort varje dag.

Sverige har ett skyddsnät som många faller igenom, men det finns och det finns något att förbättra. I många länder finns inget att förbättra, inget att jobba med. Det finns myndigheter och organisationer som väljer att fokusera på problemen i Sverige medan FN-förbundet väljer att stödja projekt ute i världen. Det innebär inte att förbundet ignorerar problemen i Sverige. Utan ska inte människor som bor i utsatta områden få samma möjligheter att skapa sig ett gedigert liv som oss i Sverige? Again, det ena utesluter inte det andra. Jag ser ingen skillnad på barn och svenska barn. De är alla barn och de alla förtjänar en barndom, var de än bor och lever.

Vi kan inte välja var vi föds eller var vi växer upp, det är ett livets lotteri ifall du kommer få en utbildning och mat för dagen. Jag är jävligt glad över att jag växte upp i Sverige, för mig är det ett av världens bästa länder. Sverige är långt ifrån perfekt men Sverige har potential till att bli ännu bättre. Jag tycker därför att vi inte ska se allt som svart eller vitt, vi kan både arbeta för Sveriges utveckling och andra länders utveckling. För barnen som sålde böcker, armband och sina kroppar längs Kambodjas Riverside kunde ha varit vi.

Förra helgen köpte jag en cykel. En sprillans ny men second hand, Postkodslotteri-cykel! Och inte nog med det, priset var typ en fjärdedel av det cykelns värde PLUS att pengarna gick till en bra sak eftersom jag köpte den på Lions auktion i Täby. Grymt!

Eftersom jag är en ansvarsfull person köpte jag idag en hjälm som matchar utmärkt till min cykel. Jag ÄR så peppad på att börja mitt nya cykelliv. Nu ska jag gräva fram ett starkare lås och snart ska det införskaffas en cykelkorg. PEPPEN!

Bild28

För flera flera år sedan så hörde mina tjejkompisar och jag för första gången om våldtäkt. Jag fattade det inte riktigt då och det tog några år då jag riktigt insåg det otäcka i det. Men vad jag minns från de olika våldtäktsfallen som vi läste och hörde om under vår uppväxt var den våldtagna tjejens roll. Hennes ansvar i dramat.

Jag ska inte hålla en sjukt lång plädering om att det inte är den våldtagna flickans eller kvinnans fel när det gäller våldtäkt. Det görs redan och vilken vettig människa med en demokratisk och jämställd människosyn kan inse att det inte handlar om vad kvinnan hade för kläder på sig eller hur många promille hon hade i blodet. Det handlar om hen som begår våldtäkten. Här kommer ett tal från TED Talk med Jackson Katz som talar om männens ansvar när det gäller genusfrågor. Något som alla borde se och ta till sig, både män och kvinnor, unga och gamla.

 

 

 

 

Efter att ha bott i ett land som är så tydligt mansdominerat som Kambodja (och på grund utav mycket dötid på kontoret jag volontärarbetade på) började jag läsa bloggaren Lady Dahmer. Och låt mig säga såhär, jag har länge vetat att vi alla lever i ett samhälle där män värderas ofta lite högre än kvinnor, i många länder mer än andra. Men hennes blogg har satt ord på alla de känslor och de luddiga och konstiga situationerna jag som ung kvinna (lägg på ett asiatiskt ursprung på det också men då börjar vi oftast prata om fördomar så nevermind) har befunnit mig i men som jag då inte riktigt förstod hur jag skulle förhålla mig till.  Nej, jag befinner mig inte bara i Kambodja eller Indien, utan jag menar här i Sverige också. Det där med könsnormer och könsstereotyper tyckte jag redan från början har varit rent bullshit, ingen har någonsin talat om för mig vad jag som tjej borde göra och inte göra utan jag har oftast bara gjort. Men det är på senare tid jag förstår termen ”glastak”, att det faktiskt existerar och hindrar kvinnor från att grabba tag i en liten del av den där schyssta makten som män oftast sitter på. Jag tycker det är rent sagt förjävligt.

Det som nu har slagit mig, efter att jag har börjat intressera mig för feminism och börjat diskutera patriarkatet, är motståndet jag möter. Nej, jag får inga hatmail om att jag ska ”straffknullas” eller att jag ska få halsen uppsliten. Utan det är avfärdningarna. ”Han menade det nog inte så Sofie. Var det verkligen SÅ illa? Du är en sån manshatare”.

Manshatare? Jag? Bitch please. Varför är jag en manshatare för att jag kritiserar ett samhälle som förtrycker kvinnor? Att detta samhälle är mansdominerat är ju självklart, män gillar att ha makten, de har alltid haft den och varför skulle de vilja dela med sig av den med kvinnor? Men hatar jag män för det? Nej. Det gör jag inte. Jag (för att vara diplomatisk) starkt ogillar ett samhälle som inte vill ge plats åt individer pågrund utav deras kön. Att säga att jag hatar män, är för mig ett enkelt sätt att få mig att hålla käften. ”Det är du som är hatisk i det här, ingen vill lyssna på en hatisk person”. Punkt.

Låt mig vända på det. Om jag hatar män för att jag kritiserar ett mansdominerat samhälle, varför hatar då män kvinnor? Kvinnor har ju varit slav till mannen i… jättemånga år. Män har förtryckt kvinnan, kontrollerat hennes kropp, hennes sexualitet och sinne och plats i samhället. Vi pratar om våldtäkt och misshandel och glastak och förtryck på arbetsplatsen och trafficking och prostitution och sexuella trakasserier och glåpord som hora och fitta och det senaste på tapeten – näthat. Varför hatar män kvinnor?

Jag tycker den här frågan är så otroligt viktig och jag kommer fortsätta skriva om den. Meanwhile, tycker jag ni kan gå in och läsa vad Lady Dahmer och HannaPee har att säga i frågan. Happy reading! 😀

tumblr_mfmb30MKt81s1xvcfo1_500

Kom över denna väldigt underhållande video gjord av Rainforest Alliance och som jag tycker ni alla borde se. Mentaliteten är väl ”en kan inte göra allt men alla kan göra något” och som jag anser att världen behöver mer av.

Det är lugnt, det är ingen video på gråtande barn i länder med konstiga namn. Utan en välgjord och rolig video med ett simpelt meddelande. Enjoy!

Jag vet att Jesus inte återuppstod under påsk men det gör iaf den här bloggen. Ett tag iaf. Jag har känt att det har varit dags eftersom det är så mycket som jag vill ta upp. Idag ska det handla om goda nyheter. Varför? För det finns ju så himla lite av det! Och det är något som mina senaste månader faktiskt har haft ett stort inslag av.

Svenska FN-förbundet (min praktikplats) har en sida där du kan se hur situationer i världen ser ut och att det inte bara går åt helvete. Det är en väldigt kul och interaktiv sida där du kan se hur ditt liv skulle se ut om du föddes någon annanstans i världen. Till exempel. Världskoll heter den. Det finns också en quiz-app som du med smartfåån kan ladda ner.

Sedan finns det en alldeles underbar tidning som jag fick på förbundet förra veckan. Good News Magazine. Nej, inte den som United Church of God ger ut, utan ett svenskt magasin som BARA skriver om goda nyheter! Det är ganska så fantastisk och man blir inspirerad. Perfekt när våren lyser med sin frånvaro.

Så sitter man här igen i sängen i det blå huset. Ena dagen sitter man svettandes på en moppe på Phnom Penhs gator. Den andra skottar man snö från uppfarten och fryser häcken av sig. Jösses.

Hur kan man sammanfatta de dagarna jag har varit hemma? Köldchock. Trötthet. Köldchock. Mat. Saffran. Promenader. Saffran.

Praktiken på Svenska FN-förbundet på måndag och jag måste säga att jag verkligen ser fram emot att få ha nåt att göra om dagarna, för det här jag lever nu är inte nådigt. Plus att jag vaknar typ 5 på morgonen så då har jag en jättelång dag att inte göra någonting på. Idag väntar den första sprutan mot livmoderhalscancer (världens bästa idé att ge gratis vaccination till alla under 26!!) och en lunch med Matilda. Mycket händelserikt och jag kommer få besöka Stor-Stockholm! Härligt.

DSCN2907 DSCN2910 DSCN2913 DSCN2915 DSCN2923

Maple Krama

A Canadian in Cambodia... jus' can't stay away

You either surf or you fight

att göra en resa...

You either surf or you fight

Sara

Mon année à Montpellier

UPGRAID

Technolgy and Transparency, Accountability and Participation. Current research and work and M4D (Mobile Communication Technology for Development) and ICT4D (Information and Communication Technology for Development) with a focus on Good Governance.